Jag målar på nya tapeten
– Nu är det dags att åka hem Kurt, säger mormor.
Ja, så där kan det vara och jag har fått höra många liknande berättelser om mig själv. Lite som Emils hyss, känner igen den känslan som Astrid Lindgren så fint beskriver i Emil-böckerna. Min avsikt vad i grunden inte annat än god, men oj så fel det blev och jag som barn blev bara förvirrad.
Den här historien har jag själv inget minne av, men jag har fått höra den berättas många gånger. Så här efteråt kan man ju skratta åt det som hände, men det var nog så lagom roligt just då. Framför allt för vissa inblandade.
Så här har jag fått höra att det var: Jag är 2 år och min pappa har precis tapetserat om ett av rummen med en mycket jobbig och förklistrad tapet. Efter många svordomar blev det så äntligen klart, till och med elementet hade blivit nymålat. Det blev dags för en fika, för mormor Gunhild och morfar Kurt var på besök. Jag hade ju som bekant inte så lätt för att sitta still, så jag lämnade fika-bordet ganska snart. Efter en stund undrade alla var jag var, det var nämligen så där mystiskt tyst. När de slog upp dörren till det nytapetserade rummet så är jag naturligtvis där. Jag står mitt på golvet, ansiktet fullkomligt strålar av förnöjsamhet och stolthet. Jag sträcker ut bägge armarna för att riktigt visa vad jag har åstadkommit, helt på egen hand.
– Titta, säger jag och svänger runt för att visa alla att jag också kan göra väldigt fint. Det är ju fler än pappa som är duktiga på att måla alltså. I en 2-årings höjd finns nu vackra sträck i olika färger, runt hela rummet. Jag har till och med målat på elementet.
Stämningen känns nu ganska besvärande för många. Jag som 2-åring begriper så klart inte varför de vuxna inte ser de vackra som jag själv så tydligt ser. Jag kan dock idag föreställa mig att min pappa då var ganska besviken, men uttrycket då var nog snarare rätt argt.
– Titta, säger jag och svänger runt för att visa alla att jag också kan göra väldigt fint. Det är ju fler än pappa som är duktiga på att måla alltså. I en 2-årings höjd finns nu vackra sträck i olika färger, runt hela rummet. Jag har till och med målat på elementet.
Stämningen känns nu ganska besvärande för många. Jag som 2-åring begriper så klart inte varför de vuxna inte ser de vackra som jag själv så tydligt ser. Jag kan dock idag föreställa mig att min pappa då var ganska besviken, men uttrycket då var nog snarare rätt argt.
– Nu är det dags att åka hem Kurt, säger mormor.
Ja, så där kan det vara och jag har fått höra många liknande berättelser om mig själv. Lite som Emils hyss, känner igen den känslan som Astrid Lindgren så fint beskriver i Emil-böckerna. Min avsikt vad i grunden inte annat än god, men oj så fel det blev och jag som barn blev bara förvirrad.
Okej, jag ska hålla mitt ord om att göra korta inlägg. Mer hyss och andra reflektioner får komma i nästa skrivimpuls.
Önskar er ALLA är underbar söndag :-)
Annette
RSS Feed
