
– Titta, säger jag och svänger runt för att visa alla att jag också kan göra väldigt fint. Det är ju fler än pappa som är duktiga på att måla alltså. I en 2-årings höjd finns nu vackra sträck i olika färger, runt hela rummet. Jag har till och med målat på elementet.
Stämningen känns nu ganska besvärande för många. Jag som 2-åring begriper så klart inte varför de vuxna inte ser de vackra som jag själv så tydligt ser. Jag kan dock idag föreställa mig att min pappa då var ganska besviken, men uttrycket då var nog snarare rätt argt.
– Nu är det dags att åka hem Kurt, säger mormor.
Ja, så där kan det vara och jag har fått höra många liknande berättelser om mig själv. Lite som Emils hyss, känner igen den känslan som Astrid Lindgren så fint beskriver i Emil-böckerna. Min avsikt vad i grunden inte annat än god, men oj så fel det blev och jag som barn blev bara förvirrad.